Kakan Deluxe

Faktum är att man nog mer eller mindre alltid får panik över upplevelser som borde upplevas, men som istället slösas bort på slappande och likgiltighet.
Förstår känslan, men kan inte sätta mig in i samma höga grad av känslan.
Allt jag kan säga är att jag fått för mig att vart man än kommer i världen så möter man samma sorts människor, samma musik, samma skämt, samma allt. Samma skit över huvud taget.

Jag tror alltså inte att man ska längta bort, utan förändra istället förstöka förändra sin nuvarande livssituation, D.v.s. rannsaka sig själv och ta reda på vad som är nödvändigt och vad som bör bytas ut. Jag tror att bara man själv  vet det och bara jag kan ta det beslutet.

Dagens inlägg är dels en kommentar till Tores blogg, dels en personlig beskådning som jag funderat lite på de senaste två åren (typ, sedan tvillingarna flyttade till norrland, då ämnet var en hel del på tapeten).

Jag lider av kroniskt PMS eller något liknande och varannan dag är världens undergång för mig, så jag tror mig iallafall veta (eller åtminstone förstå) detta. Kanske har jag fel.
/k