Kakan Deluxe

Så sitter jag här. Klockan är 03:23 och jag känner mig all teared up.
Har just sett klart Änglagård, andra sommaren. Och jag vet inte vad det är med den filmen. Kanske den gröna, svenska sommaridyllen? kanske just härliga härliga Fanny? Kanske Wolffs morrande röst och jargong eller kanske hålan gud glömde, där alla känner alla och intrigerna tätnar.

Inte fan vet jag, men jag berörs av skiten.

Jamen, kanske är det ändå sommaridyllensom får mig så.. nostalgisk? ..delaktig? Jag fångar känslan och bevarar den tillräckligt länge för att beskriva den.
Tänk efter. Sommrarna var alltid soliga... När man var barn.
Och jisses vad jag saknar det. Alltid alltid brunbrända ben och linblondt hår. Myggbett som kliade tills man blev skogstokig, alla gungor man kunde hitta i ett villaområde och hur sanden under kändes unken i solskenet. Hur asfalt luktade när det efter en periods värmebölja började regna lite och hur man knappt märkte att det blev kyligt om kvällen. Hur man levde livet i böljan blå och grät ögonen ur sig när det var dags att gå upp och åka hem.
those were the days.
Vissa saker minns man så tydligt. Men om jag beskriver dem ytterligare på en blogg, kanske de försvinner. Jag låter bli.

Jag vill vara fem år igen. Om så bara för en sommar.
/k