What I am to you is not real.

Vafan. Jag som var så pepp på livet i sig, så på g. Vad hände?
Första gången jag har mått bra sedan E, allt liksom flöt på bra.

Men så lämnas man såhär. Länge sedan jag kände mig så ensam. Jag hatar att gå och lägga mig ensam. Jag hatar att helgen bara flyter mellan fingrarna på mig, snart är den över och även denna helg blev jag utesluten.

Men mest av allt, så hatar jag att det berör mig över huvudtaget. Att jag ramlat över den där tröskeln, där man börjar sakna och längta. Jag vill inte mer.

/k

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback