baracklackiboom.
ÅH. Varför sa ingen att det var såhär jävla skitjobbigt? Eller ptja, det visste jag väl. Men va, inte såhär. Jag kunde väl för tusan räkna ut med lilltån att man fick psykiska besvär och inte kan tänka på något annat än just detta. Och just dessa mentala inbillningar och sattyger har jag.
Men inte fan visste jag att fysiska besvär kunde medfölja. Att jag mår illa av tuggummina är rätt vanligt. Men att jag får feber, svettas, fryser, får dubbelseende och taskig balans, det var det minsann ingen som förvarnade om. Mamma berättade nyss om pappas besvär när han slutade. Och oj. Jag har tur som "bara" har ovanstående problem.
Och som om detta inte vore nog. Jag tycker själv (hoppas att det stämmer?) att jag är glad och positiv bland folk, men börjar gråta för de minsta bagatellerna när jag är i min ensamhet. Bah. Ögonen svider.
Men det blir bättre. Helt klart. Nu måste väl ändå det värsta vara över? alla säger ju att de tre första dagarna är värst, och nu är de över.
Jag är i alla fall SJUKT stolt över mig själv.
Idag var första hela dagen på jobb. Det var roligt! Förutom störmoment som små skitungar (ok, bara ett år yngre, men han betedde sig fan som om han vore 10 år) som tror dom är "kingen av vägen, så jag kör precis hur jag vill. Jag ligger helst i mitten av motorvägen MELLAN körfälten och SHIIIIIT vad häftig jag är, jag körde om en ferarri!!!!!!!!". Ungefär.
Har dock bara två pass i veckan av fem med honom, då ska jag väl kunna undvika honom?
På fredag är det ledigt. Mm. Jag ska allt njuta av min enda lediga fredag 5 veckor framöver. (ledig mån och tis, börjar tidigt alla helgen, TJOHO). Kanske super man till det, eller så låter man bli. Har ingen direkt behov av varken det eller fest, kanske slutar hemma framför en film? det återstår att se.
Åh, jag lyckades visst skrapa ihop ett någorlunda läsvärt inlägg. Det blir lite lättare nu när pärlan är tillbaka på min mage om kvällarna, slipper den stationära, född år 349 f.kr.
Det lär iofs bli en hel del här under sommaren. Mycket händer och grubblare som man är så måste allt grubblas igenom, gärna genom text.
Sist men inte minst, tack alla som hejar på mig i det här. Jag klarar det, fastän det är sjukt mkt svårare ibland. Spec tack till den anonyma som glömmer skriva sitt namn. Jag blir glad och pepp av sånt!
/k
Men inte fan visste jag att fysiska besvär kunde medfölja. Att jag mår illa av tuggummina är rätt vanligt. Men att jag får feber, svettas, fryser, får dubbelseende och taskig balans, det var det minsann ingen som förvarnade om. Mamma berättade nyss om pappas besvär när han slutade. Och oj. Jag har tur som "bara" har ovanstående problem.
Och som om detta inte vore nog. Jag tycker själv (hoppas att det stämmer?) att jag är glad och positiv bland folk, men börjar gråta för de minsta bagatellerna när jag är i min ensamhet. Bah. Ögonen svider.
Men det blir bättre. Helt klart. Nu måste väl ändå det värsta vara över? alla säger ju att de tre första dagarna är värst, och nu är de över.
Jag är i alla fall SJUKT stolt över mig själv.
Idag var första hela dagen på jobb. Det var roligt! Förutom störmoment som små skitungar (ok, bara ett år yngre, men han betedde sig fan som om han vore 10 år) som tror dom är "kingen av vägen, så jag kör precis hur jag vill. Jag ligger helst i mitten av motorvägen MELLAN körfälten och SHIIIIIT vad häftig jag är, jag körde om en ferarri!!!!!!!!". Ungefär.
Har dock bara två pass i veckan av fem med honom, då ska jag väl kunna undvika honom?
På fredag är det ledigt. Mm. Jag ska allt njuta av min enda lediga fredag 5 veckor framöver. (ledig mån och tis, börjar tidigt alla helgen, TJOHO). Kanske super man till det, eller så låter man bli. Har ingen direkt behov av varken det eller fest, kanske slutar hemma framför en film? det återstår att se.
Åh, jag lyckades visst skrapa ihop ett någorlunda läsvärt inlägg. Det blir lite lättare nu när pärlan är tillbaka på min mage om kvällarna, slipper den stationära, född år 349 f.kr.
Det lär iofs bli en hel del här under sommaren. Mycket händer och grubblare som man är så måste allt grubblas igenom, gärna genom text.
Sist men inte minst, tack alla som hejar på mig i det här. Jag klarar det, fastän det är sjukt mkt svårare ibland. Spec tack till den anonyma som glömmer skriva sitt namn. Jag blir glad och pepp av sånt!
/k
Kommentarer
Trackback