Nystart.
Nu är det så. Vi har bestämt tillsammans och än en gång är det game on.
Och jag känner mig kär på nytt.
Jo, snabba vändningar, jag vet. Men nu är det så och i slutändan är det våra känslor som spelar roll. Inte vänners åsikter eller mammas råd.
En tyngd har lyfts från mina axlar. Usa-papper rullar in som det ska (det går bra nu), med pengar löser dig sig tamejfan alltid (i värsta fall får börja barnvakta och tvätta fönster hos min svintäta bror igen), jag kan inte påstå att jag kommit igång med träningen, men jag är nog iallafall på god väg. Dygnet vänds sakta men säkert tillbaka (gick upp innan 10 idag!) och min kropp kan börja andas igen. Allt är inte perfekt, men med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna är jag mer än nöjd med min nuvarande situation. '
Gårdagen fick mig att vakna upp lite. Kroppen sa helt enkelt ifrån. Jag vaknade runt 13 första gången, gick ner och la mig på soffan och somnade om. Vaknade 2½ timme senare, tog en cigg och fick något sorts svimanfall. Ur varenda por på kroppen började jag kallsvettas, det svartnade för ögonen, hjärtat rusade, och jag låg plötsligt på golvet. Sjukt läskigt. När den värsta yrseln lagt sig såg jag mig själv i spegeln. På 10 minuter hade min tröja blivit helt mörk och dyngsur av svett och jag var likblek i ansiktet. Vet inte om jag lider av någon sorts brist på nån vitamin eller något, men jävligt creepy var det. Så nu jävlar. Mera dagsljus, mera motion, bättre mat och någon sorts rutin. Det funkar ju inte annars.
Idag vaknade jag alltså upp av att Mr gav mig en hejdåpuss och försvann till jobbet. Jag låg kvar till tio, käkade frulle och begav mig till gymet för 45 min spinning. En för mig ny spinninginstruktör (hitler) fick mig att ta ut mig totalt på cykeljäveln. Jag menar, det jag kört förut; 90 min och KARAOKE (!) kändes som en barnlek i jämförelse med detta. Bah. Sedan snabb uppfräschning för en fika på stan med Tessa, Linda, Adde och nåns vän Emil. Trevligt.
Well. Nu ska jag snart laga Karins baconlindade kryddjärpar med potatis och brunsån (eget recept, därav namnet och en jävligt fet tumme upp på mig!) Och hämta min arma moder då jag halvt om halvt tvingade henne att ta spårvagn till jobbet idag eftersom jag ville ha bilen. Känner mig så duktig haha.
/k
Och jag känner mig kär på nytt.
Jo, snabba vändningar, jag vet. Men nu är det så och i slutändan är det våra känslor som spelar roll. Inte vänners åsikter eller mammas råd.
En tyngd har lyfts från mina axlar. Usa-papper rullar in som det ska (det går bra nu), med pengar löser dig sig tamejfan alltid (i värsta fall får börja barnvakta och tvätta fönster hos min svintäta bror igen), jag kan inte påstå att jag kommit igång med träningen, men jag är nog iallafall på god väg. Dygnet vänds sakta men säkert tillbaka (gick upp innan 10 idag!) och min kropp kan börja andas igen. Allt är inte perfekt, men med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna är jag mer än nöjd med min nuvarande situation. '
Gårdagen fick mig att vakna upp lite. Kroppen sa helt enkelt ifrån. Jag vaknade runt 13 första gången, gick ner och la mig på soffan och somnade om. Vaknade 2½ timme senare, tog en cigg och fick något sorts svimanfall. Ur varenda por på kroppen började jag kallsvettas, det svartnade för ögonen, hjärtat rusade, och jag låg plötsligt på golvet. Sjukt läskigt. När den värsta yrseln lagt sig såg jag mig själv i spegeln. På 10 minuter hade min tröja blivit helt mörk och dyngsur av svett och jag var likblek i ansiktet. Vet inte om jag lider av någon sorts brist på nån vitamin eller något, men jävligt creepy var det. Så nu jävlar. Mera dagsljus, mera motion, bättre mat och någon sorts rutin. Det funkar ju inte annars.
Idag vaknade jag alltså upp av att Mr gav mig en hejdåpuss och försvann till jobbet. Jag låg kvar till tio, käkade frulle och begav mig till gymet för 45 min spinning. En för mig ny spinninginstruktör (hitler) fick mig att ta ut mig totalt på cykeljäveln. Jag menar, det jag kört förut; 90 min och KARAOKE (!) kändes som en barnlek i jämförelse med detta. Bah. Sedan snabb uppfräschning för en fika på stan med Tessa, Linda, Adde och nåns vän Emil. Trevligt.
Well. Nu ska jag snart laga Karins baconlindade kryddjärpar med potatis och brunsån (eget recept, därav namnet och en jävligt fet tumme upp på mig!) Och hämta min arma moder då jag halvt om halvt tvingade henne att ta spårvagn till jobbet idag eftersom jag ville ha bilen. Känner mig så duktig haha.
Hit me like a ray of sunPuss.
Burning through my darkest night
You're the only one that I want
Think I'm addicted to your light
I swore I'd never fall again
But this don't even feel like falling
Gravity can't forget
To pull me back to the ground again
It's like I've been awakened
Every rule I had you breakin'
The risk that I'm takin'
I'm never gonna shut you out ♥
/k
Kommentarer
Trackback