There was a time when you'd let me know what's really going on below, but now you never show that to me, do you?
Åh, jag spricker av känslor.
Var ju egentligen tänkt att jag skulle ägna kvällen åt att skriva och lägga upp bilder från julen här. Och jag lovar, det kommer, för det var den mest otroliga, fantastiska jul någonsin. Allt var väldigt häftigt och jag är så tacksam över att jag fått uppleva en riktig amerikansk jul.
Men ikväll måste jag ägna min tid och mina tankar åt något annat. Kanske är en blogg inte det mest idealiska eller kanske ens mest stilfulla stället att bara basunera ut mina kaotiska tankar och känslor på, men var skulle det annars vara?
San Francisco närmar sig med stormsteg. Shit, för några månader sedan hette det "I'm leaving in January", men nu är det "I'm leaving next thursday". Det känns så otroligt att jag nog inte fattat det. Kanske är det som för ett år sedan, när jag kom hit, att jag inte fattar det efter typ en vecka eller två på plats.
Har fortfarande så mycket packning framför mig, men lyckades röja undan all den tråkiga sorteringen av papper och skit jag samlat på mig under detta år i helgen som just passerade.
Men.. Jag har en sån överväldigande känsla av separationsångest hängande över mig, varje minut på dygnet. jag drömmer tillochmed mardrömmar om skiten. Jag har under mitt år här träffat, lärt känna och kommit väldigt nära så mycket människor. Jag är rädd för vad som komma skall, att jag ska åka härifrån och bara glömma, som om allt varit en enda stor dröm. Eller snarare, att det kommer att bara bli ett minne. Jag är inte redo och jag undrar om jag kommer att bli det. Kanske är jag bara inte redo för att jag nyligen började känna mig bekväm och hemma med allt här. Herregud, jag menar ... Jag kör bil och käkar snabbmat samtidigt. Jag blir irriterad på folk som tar för lång tid på sig i drive-thru-kön till bankomaten. Jag säger "Heeey, how are you?" utan att jag bryr mig ett skit. Jag antar att jag har blivit det jag fruktade så mycket innan jag åkte; Amerikaniserad. (nej, jag kommer dock aldrig göra en "ååh jag kommer inte ihåg det ordet på svenska!!". Patetiskt.)
Missförstå mig dock inte, jag är sjukt exalterad över cali och det kommer att bli grymt. Det är jag säker på. Men sen då? Efter 6 månader?
aaah. Mina inre känslor driver mig till vansinne.
Och. Det kommer att bli speciellt jobbigt att lämna Dig. Du har absolut betytt mest här. Det är nog bra att du inte kan svenska, för du kommer inte läsa det här. Och jag kommer inte heller berätta det för dig. Men ikväll sjönk mitt hjärta. Igen. Som det gjorde för bara en sisådrär 5 månader sedan. Jag är trött på att falla, och sen inte kunna avsluta det.
Jag fötrjänar inte dig, och du förtjänar antagligen inte mig heller. Och mitt hjärta är inställt på cali, precis som det var inställt på USA för drygt ett år sedan. Så det är så här det kommer att gå.
Jag är dock så tacksam över att jag träffade dig. Din närhet och ditt hem blev mitt säkra ställe. Jag rymde till dig såfort jag behövde komma ut. Du blev kort (och väldigt klysché-aktigt) sagt min räddning. Jag är glad att jag träffade dig, jag är ledsen att jag lämnar dig.
Vill bara tänka att allt har en mening. Kanske är jag en fri själ som inte vill vara uppbunden. Förhoppningsvis. Jag är ung, jag BORDE inte vara uppbunden. Men sådär ibland skulle det vara skönt med ett avbrott, en bas att stå på. Fast jag har valt att vara långt ifrån den basen och jag håller fast vid min plan.
Och nu börjar inlägget bara gå utför, så borde sluta här. Orden rann ur fingrarna på mig och jag behövde skriva av mig. Tack du som läst.
Ett jul-inlägg kommer vilken dag som helst.
Godnatt us.
/k
Var ju egentligen tänkt att jag skulle ägna kvällen åt att skriva och lägga upp bilder från julen här. Och jag lovar, det kommer, för det var den mest otroliga, fantastiska jul någonsin. Allt var väldigt häftigt och jag är så tacksam över att jag fått uppleva en riktig amerikansk jul.
Men ikväll måste jag ägna min tid och mina tankar åt något annat. Kanske är en blogg inte det mest idealiska eller kanske ens mest stilfulla stället att bara basunera ut mina kaotiska tankar och känslor på, men var skulle det annars vara?
San Francisco närmar sig med stormsteg. Shit, för några månader sedan hette det "I'm leaving in January", men nu är det "I'm leaving next thursday". Det känns så otroligt att jag nog inte fattat det. Kanske är det som för ett år sedan, när jag kom hit, att jag inte fattar det efter typ en vecka eller två på plats.
Har fortfarande så mycket packning framför mig, men lyckades röja undan all den tråkiga sorteringen av papper och skit jag samlat på mig under detta år i helgen som just passerade.
Men.. Jag har en sån överväldigande känsla av separationsångest hängande över mig, varje minut på dygnet. jag drömmer tillochmed mardrömmar om skiten. Jag har under mitt år här träffat, lärt känna och kommit väldigt nära så mycket människor. Jag är rädd för vad som komma skall, att jag ska åka härifrån och bara glömma, som om allt varit en enda stor dröm. Eller snarare, att det kommer att bara bli ett minne. Jag är inte redo och jag undrar om jag kommer att bli det. Kanske är jag bara inte redo för att jag nyligen började känna mig bekväm och hemma med allt här. Herregud, jag menar ... Jag kör bil och käkar snabbmat samtidigt. Jag blir irriterad på folk som tar för lång tid på sig i drive-thru-kön till bankomaten. Jag säger "Heeey, how are you?" utan att jag bryr mig ett skit. Jag antar att jag har blivit det jag fruktade så mycket innan jag åkte; Amerikaniserad. (nej, jag kommer dock aldrig göra en "ååh jag kommer inte ihåg det ordet på svenska!!". Patetiskt.)
Missförstå mig dock inte, jag är sjukt exalterad över cali och det kommer att bli grymt. Det är jag säker på. Men sen då? Efter 6 månader?
aaah. Mina inre känslor driver mig till vansinne.
Och. Det kommer att bli speciellt jobbigt att lämna Dig. Du har absolut betytt mest här. Det är nog bra att du inte kan svenska, för du kommer inte läsa det här. Och jag kommer inte heller berätta det för dig. Men ikväll sjönk mitt hjärta. Igen. Som det gjorde för bara en sisådrär 5 månader sedan. Jag är trött på att falla, och sen inte kunna avsluta det.
Jag fötrjänar inte dig, och du förtjänar antagligen inte mig heller. Och mitt hjärta är inställt på cali, precis som det var inställt på USA för drygt ett år sedan. Så det är så här det kommer att gå.
Jag är dock så tacksam över att jag träffade dig. Din närhet och ditt hem blev mitt säkra ställe. Jag rymde till dig såfort jag behövde komma ut. Du blev kort (och väldigt klysché-aktigt) sagt min räddning. Jag är glad att jag träffade dig, jag är ledsen att jag lämnar dig.
Vill bara tänka att allt har en mening. Kanske är jag en fri själ som inte vill vara uppbunden. Förhoppningsvis. Jag är ung, jag BORDE inte vara uppbunden. Men sådär ibland skulle det vara skönt med ett avbrott, en bas att stå på. Fast jag har valt att vara långt ifrån den basen och jag håller fast vid min plan.
Och nu börjar inlägget bara gå utför, så borde sluta här. Orden rann ur fingrarna på mig och jag behövde skriva av mig. Tack du som läst.
Ett jul-inlägg kommer vilken dag som helst.
Godnatt us.
/k
Kommentarer
Postat av: Mamma
Du borde skriva en novell eller en roman. Det är så roligt att läsa dina inlägg. Men nu vill jag se JULBILDER... Puss min älskling.
Postat av: Åhman
ville bara säga att vi saknar dig, ja vi det gifta paret Åhman/adamsson alltså. hoppas du får superkul i san fran, du lever verkligen en dröm, puss på dig tjejen som klarar allt :)
Trackback