Bebiskräks.
Ja visst låter det lockande? Eller inte. Lustigt är det iaf, tvättar mina kläder jämt känns det som. Dels för att jag hade med mig så himla lite kläder, dels för att så fort jag får på mig något rent och fräscht så kräks eller dreglar Will på mig. Han håller iofs på att få tänder, vilket bidrar till bisarrt mycket dregel..
Igår var första dagen och där fick mitt självförtroende och ego en stor törn. Allt var bara katastrof.
Dagen såg ut som följande:
8.45 packa in Maggie, Will och Elizabeth i bilen. Åka och lämna maggie först, sedan Elizabeth.
9.45 åka tillbaka hem
10.15-11.50 vandra runt i huset med en 5 kilos tung bebis på armen, skrikandes (jag är döv på ena örat nu)
11.55 packa in William i bilen (fortfarande hysteriskt skrikande), hämta maggie (kom självklart sist)
12.10 försöka åka till Maggies gymnastik, åkte vilse och hamnade långt bort åt helvete. TVÅ GÅNGER. Missade gymnastiken helt.
13.00 åka hem. Göra lunch åt maggie och försöka få Will att äta (som fortfarande skrek). Han ville inte.
15.15 Packa in Maggie och Will i bilen för att hämta Izabella, som även hon var sist kvar och redigt sur på mig.
15.40 åka till kontoret för att hämta Elizabeth, åkte självklart vilse som fan (kan tillägga att jag åkte som jag blev tillsagd och följde även GPSen, vilket tydligen var ett stort misstag) och bilfärden som skulle tagit 20 min tog en timme. Väl på kontoret brast det bara och tårarna som jag kämpat tillbaka sedan arlanda den 4e forsade ner för kinderna. Jag skämdes som ett as samtidigt som jag kände hur misslyckad dagen var.
Min värdmamma är dock bäst, vi pratade om det ordentligt och hon fick mig på bättre humör. När jag kom hem väntade dessutom ett glas vin och världens största påse med Reesés Pieces (världens bästa godis) som plåster på såren. Gulle.
Jag gick och la mig, utmattad och förundrad över hur svårt det här fakitskt var. Förra veckan kändes allt det här som världens lättaste sak, but then again, då var ju Elizabeth närvarande hela tiden ..
Dagen idag har varit betydligt bättre. Maggie hade ingen skola så hon, jag och Will har bara myst runt hemma. Will skrek en del även idag, men utan allt det andra omkring (passa tider, bilkörning, åka vilse) kändes det överkomligt.
Nu väntar jag bara på att kidzen ska komma i säng. Hur många ursäkter för att slippa sova finns det egentligen?!
Puss!
/k
Igår var första dagen och där fick mitt självförtroende och ego en stor törn. Allt var bara katastrof.
Dagen såg ut som följande:
8.45 packa in Maggie, Will och Elizabeth i bilen. Åka och lämna maggie först, sedan Elizabeth.
9.45 åka tillbaka hem
10.15-11.50 vandra runt i huset med en 5 kilos tung bebis på armen, skrikandes (jag är döv på ena örat nu)
11.55 packa in William i bilen (fortfarande hysteriskt skrikande), hämta maggie (kom självklart sist)
12.10 försöka åka till Maggies gymnastik, åkte vilse och hamnade långt bort åt helvete. TVÅ GÅNGER. Missade gymnastiken helt.
13.00 åka hem. Göra lunch åt maggie och försöka få Will att äta (som fortfarande skrek). Han ville inte.
15.15 Packa in Maggie och Will i bilen för att hämta Izabella, som även hon var sist kvar och redigt sur på mig.
15.40 åka till kontoret för att hämta Elizabeth, åkte självklart vilse som fan (kan tillägga att jag åkte som jag blev tillsagd och följde även GPSen, vilket tydligen var ett stort misstag) och bilfärden som skulle tagit 20 min tog en timme. Väl på kontoret brast det bara och tårarna som jag kämpat tillbaka sedan arlanda den 4e forsade ner för kinderna. Jag skämdes som ett as samtidigt som jag kände hur misslyckad dagen var.
Min värdmamma är dock bäst, vi pratade om det ordentligt och hon fick mig på bättre humör. När jag kom hem väntade dessutom ett glas vin och världens största påse med Reesés Pieces (världens bästa godis) som plåster på såren. Gulle.
Jag gick och la mig, utmattad och förundrad över hur svårt det här fakitskt var. Förra veckan kändes allt det här som världens lättaste sak, but then again, då var ju Elizabeth närvarande hela tiden ..
Dagen idag har varit betydligt bättre. Maggie hade ingen skola så hon, jag och Will har bara myst runt hemma. Will skrek en del även idag, men utan allt det andra omkring (passa tider, bilkörning, åka vilse) kändes det överkomligt.
Nu väntar jag bara på att kidzen ska komma i säng. Hur många ursäkter för att slippa sova finns det egentligen?!
Puss!
/k
Kommentarer
Postat av: Matilda
Du vet att det blir lättare med tiden när man kommer in i det hela mer. Måste vara så :)
Jag får värsta dåliga vibbarna av Reesés. Åt Peanut butter cups när vi åkte på en snirklig jävla väg mitt i öknen. fyfan vad man mår illa då :)
Hoppas du har det roligt, USA är bäst!
Postat av: Johanna
Hej Karin! Har läst lite tillbaka i bloggen och blir djupt imponerad av dig!! Herre gud, jag förstår din panik! Jag hade nog gråtit dygnet runt av att jag va osäker på vägen osv ;) Snacka om att du blir många erfarenheter rikare! Kram från Sverige
Trackback