Do the words "Still Love You" give you security? Bottled up like smoke floating over flames.
Splittrad.
Ja, det är nog ändå kvällens ord. Eller veckans. Eller varför inte månadens.
Jag återkommer till ett i min värld ständigt brinnande ämne. Jag är fast mellan två världar.
Börjar känna någon sorts separationsångest, redan. Det är ändå hela tre månader kvar i GA, ändå börjar paniken komma krypandes.
Cali är fortfarande i planerna, jag tänker rida denna storm ut så långt det går, för jag vill, jag vill verkligen det här.
Men sen då? nej, jag vet att jag inte behöver ta ställning till det nu.
Jag hoppas att jag inte trampar på någons känslor, men jag har aldrig längtat hem så lite som jag gör nu. Det var något som hände där, nån månad sedan. Jag vill inte hem längre. Jag skulle vilja bunta ihop alla de jag älskar, de som älskar mig tillbaka och bara bosätta er alla här i staterna. Men jag kan ju inte.
Och "kan inte" har på något sätt under detta år blivit mer och mer av ett förflutet. Det finns inte i min värld längre. Kanske därför jag känner mig så frustrerad.
Skulle behöva några nätter av god sömn, men de verkade försvinna i samma veva. Den vevan som tydligen inträffade i mitt huvud, när jag insåg att jag kan göra vad jag vill.
Med risk för att jag repeterat mig några för många gånger; Det känns bara som att 3000 känslor vill ut på samma gång. Bra, dåliga, ledsna, glada, uppspelta, likgiltiga. Ja, ni fattar.
Aaamensåatte, borde väl avsluta här innan det blir för mycket. Grattis till folk som orkar lyssna till mina osammanhängande tankar, men det här för mig ett sätt att få ut dem. Jag älskar bloggen kvällar som denna.
Måste dock få saker gjorda nu, så jag kan ändra mitt (åh, så oförutsägbara) känslomässiga betéende. Och få lite variation på blogg och dess innehåll.
godnatt.
Ps, Jonny Craig är min nya kärlek.
/k
Ja, det är nog ändå kvällens ord. Eller veckans. Eller varför inte månadens.
Jag återkommer till ett i min värld ständigt brinnande ämne. Jag är fast mellan två världar.
Börjar känna någon sorts separationsångest, redan. Det är ändå hela tre månader kvar i GA, ändå börjar paniken komma krypandes.
Cali är fortfarande i planerna, jag tänker rida denna storm ut så långt det går, för jag vill, jag vill verkligen det här.
Men sen då? nej, jag vet att jag inte behöver ta ställning till det nu.
Jag hoppas att jag inte trampar på någons känslor, men jag har aldrig längtat hem så lite som jag gör nu. Det var något som hände där, nån månad sedan. Jag vill inte hem längre. Jag skulle vilja bunta ihop alla de jag älskar, de som älskar mig tillbaka och bara bosätta er alla här i staterna. Men jag kan ju inte.
Och "kan inte" har på något sätt under detta år blivit mer och mer av ett förflutet. Det finns inte i min värld längre. Kanske därför jag känner mig så frustrerad.
Skulle behöva några nätter av god sömn, men de verkade försvinna i samma veva. Den vevan som tydligen inträffade i mitt huvud, när jag insåg att jag kan göra vad jag vill.
Med risk för att jag repeterat mig några för många gånger; Det känns bara som att 3000 känslor vill ut på samma gång. Bra, dåliga, ledsna, glada, uppspelta, likgiltiga. Ja, ni fattar.
Aaamensåatte, borde väl avsluta här innan det blir för mycket. Grattis till folk som orkar lyssna till mina osammanhängande tankar, men det här för mig ett sätt att få ut dem. Jag älskar bloggen kvällar som denna.
Måste dock få saker gjorda nu, så jag kan ändra mitt (åh, så oförutsägbara) känslomässiga betéende. Och få lite variation på blogg och dess innehåll.
godnatt.
Ps, Jonny Craig är min nya kärlek.
/k
Kommentarer
Postat av: Sandra
Jag tycker du gör helt rätt i :) bra att du inte längtar hem, man behöver faktiskt inte de!!
Trackback