Kakan Deluxe

Vart börjar man? Alltid samma fråga efter en period av bloggtorka. 

Veckorna efter Atlanta-resan har bara susat förbi. Så mycket som har hänt, så många känslor som känts, att jag bara skulle vilja sätt ner en fot i virr-varret, få världen att sluta snurra så fort. Den har på senare tid pendlat mellan svart och vitt och jag har en känsla av att det kommer vara såhär ända in i juli. Finns inte mycket att göra åt saken, än att njuta och försöka ta en dag i taget.

Jag har nu varit i Usa i drygt 470 dagar. drygt 15 månader kan man också säga. Eller ett år och tre månader. Bara att välja. 
Detta betyder också att det är runt 2½ månader kvar. 2½!!! och så fort som tiden (både rent generellt och sedan jag kom till cali) går så kommer jag antagligen hinna blinka, sedan står jag där på arlanda och njuter av alla svenskar omkring mig.

Så. Förra veckan fick jag ett email från Cultural care. Hemresa till sverige måste planeras och bokas innan 29e. galet!!!! Den välbekanta separationsångesten börjar komma krypandes igen. Samtidigt vaknar fjärilarna i magen över hemkomsten. Obeskrivlig känsla. Kluven.

Och påtal om fjärilar i magen, nu i söndags så hade jag fan flodhäst-fjärilar i magen. Det råkar vara som så att (som alla med facebook redan vet..) jag hoppade ut ur ett plan. Japp! JAG! Som får svindel av att stå på en stol! Det var den häftigaste känslan i världen. Punkt slut. 
Tror inte jag hade en enda tanke i huvudet däruppe. på gott och ont då, jag glömde tillochmed bort all säkerhetsinfo som jag fick av instruktörerna innan. Men ja. Det är INTE en once in a lifetime-grej. Skulle kunna göra det igen och igen och igen.

Innan. Jag hoppade med skäggot Ross, som tyckte det var himla kul att skrämma upp mig innan. SKITKUL.
Till vänster ser man Volker och min absoluta favorit-tysk: Sarah. Vi teamade upp eftersom man hoppade två och två åt gången.

Sne bild. Men ja, ungefär här släppte allt vad rädsla är. Kände ingenting förutom den kalla luften mot fötterna. Jag visste att det inte gick att ändra sig nu. Ner skulle jag.

Enda bilden från fritt fall där jag faktiskt inser vad som försiggår (också enda bilden där skinnet inte fladdrade allt för mycket HAHA!)

Fallskärmen vecklades ut (pewh!) och jag fick styra haha.

Absolut största frihetskänslan någonsin.

Landade barfota och ruffsig på stranden i soliga Santa Cruz. Samma posé som innan vi gick på planet, men genom en 1000 gånger lyckligare tjej. Jag gjorde det!!! Det roligaste är ju dessutom att jag inte ens var planerad att hoppa.. jag skulle vara chaufför den dagen, punkt slut. men nej, jag föll för grupptrycket. (läs: föll).

Sådärja. Förutom att det var det galnaste, häftigaste, sjukaste och blåsigaste minutrarna i mitt liv, så var det också de absolut dyraste minutrarna i mitt liv. Det var mitt sista "treat", efter detta så skall inte en enda onödig dollar till spenderas. Vilket suger. 2½ månader kvar och kan inte göra något, men det är smällar man får ta när man inte tänker längre än till nästa helg .. Snälla snälla snälla kan inte mitt bankkonto bara sådär plötsligt börja fyllas på? Nähä. Tänkte väl det.

Och där blev jag tom på ord. Känns dessutom som om jag har tappat en del kontakt med sverige. Ja, Mamma, Åsa, Jenny, steffie: ni kan känna er träffade. Inte att det är ert fel, men träffade som i vi måste prata snart. Jag saknar er. Och måste planera. (hint, åsa ;) )

Nu ska jag laga potatismos och hämta upp Timo. Försöker umgås så mycket som möjligt med honom då han åker nästa helg. mitt hjärta gör lite ont. 
Men Tyskland är inte så långt från sverige som usa är. Det pratas om en reunion i deutschland i oktober? Herregud så många tyskar jag kommer sakna. Blah!

Speciellt dessa!

och när vi ändå laddar upp bilder, jag avslutar med en bild på Sadie som alltid får mig att skratta. Hon fastnade mellan bagageluckan och baksätet i min bil. PUSS!

Puss och på återséende.

/k

Har just suttit och stirrat på den blanka sidan framför mig i dryga 10 minuter. Varför ska det vara så svårt att skriva? så mycket som hänt på senare tid. Ändå vet jag inte vart jag ska börja. OM jag ska börja. som vanligt så vill alla känslor ut på en gång. Brukar resultera i ett någolunda osammanhängande blogginlägg, men ska försöka hålla mig till ämnet ikväll.

Atlanta var underbart. Jag älskade varje ögonblick och kramade ut varje droppe ur var dag. För lite sömn och för mycket roligheter tog dock ut sin rätt och jag blev dyngsjuk. Whatever! sa jag och festade vidare. Och nu sitter man här i Mill Valley och tycker synd om sig själv. Hostat och snorat i drygt en vecka nu. 
Men det går väl över tills jag har gift mig. Om man har tur.

Att åka från ett sommarvarmt Georgia och komma tillbaka till isvindarnas SF var mindre kul. Tur att jag ändå var lite saknad här. Trots sjukdom har jag lyckats dränka mina sorger över ATL tillsammans med underbara människor här. Är så sjukt tacksam för vad jag har, både här, Atlanta och inte minst Sverige.

Vafan, jag kan verkligen inte be om mer!! Eller jo ... Vore ju helt okej om allt (alla) vore på ett och samma ställe förståss..

Annars så lever jag livet till fullo. Det är det här som är livet! Jag älskar varje ögonblick på olika sätt. Dåliga dagar förekommer, rätt ofta tillochmed, men man klarar sig ju genom dom också.

Jag vet helt ärligt inte vad jag mer ska skriva. Förutom att jag känner sån otrolig saknad. 
Specielious efter Jenny. Jag känner mig tom utan dig. Vet inte vad mer jag kan säga för att uttrycka mig... Tomhet. snart ses vi <3

När det gäller hälsa/träning har jag legat på latsidan. Innan ATL hade jag mina rutiner, såg gymmet mer än vad jag såg min värdunge, åt bra, osvosv. I Atl levde jag på snabbmat och alkohol. Kontrasten gjorde mig (som tidigare nämnt) sjuk. Måste skaka av mig viruset fort nu, längtar till träning nu. Dessutom har jag och Sarah lagt upp en diet på gröna drinkar, fettsnåla luncher, fruktiga snacks osvosv. Kan knappt vänta!!!

Det här blir fint.

Hej mitt nya, och antagligen sista kapitel i usa.

/k

Idag fyller Maggie ar. Hela 5 ar! Kan inte fatta att hon bara var 3 nar jag traffade henne forsta gangen. Hon har vuxit massa. Eller ja, det har de ju alla tre.

William kande forovrigt igen mig. Lyckan var total nar han utan minsta tvekan strackte armarna mot mig, aven fast bade mamma och syskon var i narheten. Han har blivit ett litet monster, vild och galen. Men jag kan inte hjalpa det, han satt ju trots allt pa min hoft i ett helt ar, klart jag sitter och smaler sa fort jag ser honom.

Och Izabella... Hon var fan ett barn nar jag kom for ett ar sedan. Idag pluggar hon matte (tre arskursar over sin egen), pratar om killar och klar sig efter kompisars tryck. Hon har utan tvekan forvandlats till en tonaring, pa gott och ont (Fragar man Elizabeth, sa ar det mest pa ont haha).

Idag ska jag forsoka hinna traffa lite folk. Ska kopa presentpapper och grejor till mina presenter till Mags. Tavlan blev klar igar och jag ar grymt nojd. Som sagt, lagger upp bild sa fort allt detta ar over, och pga att jag inte tog med sladden till kameran blir det tveklost nar jag kommer tillbaka till Cali.

Senare blir det massa firande och vi ska till min extrema fortjusning kaka middag pa La Parilla. UNDERBART!

Idag kommer dessutom Art hem, har ju inte traffat honom an da han varit i Texas pa affarsresa under veckan. Trevligt trevligt!

Nu ska jag ta mig i kragen och gora mig klar. Blir snart upphamtad av Mr. Douche for en kaffe. Vi hors!

/k