Kakan Deluxe

Ur en klar himmel faller bomben ner.

Jamen visst, vad trevligt, hon lever!
Har försökt mig på ett inlägg här länge nog, men då jag för några veckor sedan köpte pappersmodellen av det här, dvs en dagbok, har denne tagit större delen av mina tankar. Behövligt. Finns inte nog med utrymme i världen för att kunna skriva ner trasslet i hjärnan. Jag vet sedan tidigare att jag är en väldigt tankfull (spridd?), förvirrad och känslosam människa. Men hallå eller, blir det bara värre from now on?

Vart börjar man? Alltid samma fråga efter en period av bloggtorka. 

Veckorna efter Atlanta-resan har bara susat förbi. Så mycket som har hänt, så många känslor som känts, att jag bara skulle vilja sätt ner en fot i virr-varret, få världen att sluta snurra så fort. Den har på senare tid pendlat mellan svart och vitt och jag har en känsla av att det kommer vara såhär ända in i juli. Finns inte mycket att göra åt saken, än att njuta och försöka ta en dag i taget.

Jag har nu varit i Usa i drygt 470 dagar. drygt 15 månader kan man också säga. Eller ett år och tre månader. Bara att välja. 
Detta betyder också att det är runt 2½ månader kvar. 2½!!! och så fort som tiden (både rent generellt och sedan jag kom till cali) går så kommer jag antagligen hinna blinka, sedan står jag där på arlanda och njuter av alla svenskar omkring mig.

Så. Förra veckan fick jag ett email från Cultural care. Hemresa till sverige måste planeras och bokas innan 29e. galet!!!! Den välbekanta separationsångesten börjar komma krypandes igen. Samtidigt vaknar fjärilarna i magen över hemkomsten. Obeskrivlig känsla. Kluven.

Och påtal om fjärilar i magen, nu i söndags så hade jag fan flodhäst-fjärilar i magen. Det råkar vara som så att (som alla med facebook redan vet..) jag hoppade ut ur ett plan. Japp! JAG! Som får svindel av att stå på en stol! Det var den häftigaste känslan i världen. Punkt slut. 
Tror inte jag hade en enda tanke i huvudet däruppe. på gott och ont då, jag glömde tillochmed bort all säkerhetsinfo som jag fick av instruktörerna innan. Men ja. Det är INTE en once in a lifetime-grej. Skulle kunna göra det igen och igen och igen.

Innan. Jag hoppade med skäggot Ross, som tyckte det var himla kul att skrämma upp mig innan. SKITKUL.
Till vänster ser man Volker och min absoluta favorit-tysk: Sarah. Vi teamade upp eftersom man hoppade två och två åt gången.

Sne bild. Men ja, ungefär här släppte allt vad rädsla är. Kände ingenting förutom den kalla luften mot fötterna. Jag visste att det inte gick att ändra sig nu. Ner skulle jag.

Enda bilden från fritt fall där jag faktiskt inser vad som försiggår (också enda bilden där skinnet inte fladdrade allt för mycket HAHA!)

Fallskärmen vecklades ut (pewh!) och jag fick styra haha.

Absolut största frihetskänslan någonsin.

Landade barfota och ruffsig på stranden i soliga Santa Cruz. Samma posé som innan vi gick på planet, men genom en 1000 gånger lyckligare tjej. Jag gjorde det!!! Det roligaste är ju dessutom att jag inte ens var planerad att hoppa.. jag skulle vara chaufför den dagen, punkt slut. men nej, jag föll för grupptrycket. (läs: föll).

Sådärja. Förutom att det var det galnaste, häftigaste, sjukaste och blåsigaste minutrarna i mitt liv, så var det också de absolut dyraste minutrarna i mitt liv. Det var mitt sista "treat", efter detta så skall inte en enda onödig dollar till spenderas. Vilket suger. 2½ månader kvar och kan inte göra något, men det är smällar man får ta när man inte tänker längre än till nästa helg .. Snälla snälla snälla kan inte mitt bankkonto bara sådär plötsligt börja fyllas på? Nähä. Tänkte väl det.

Och där blev jag tom på ord. Känns dessutom som om jag har tappat en del kontakt med sverige. Ja, Mamma, Åsa, Jenny, steffie: ni kan känna er träffade. Inte att det är ert fel, men träffade som i vi måste prata snart. Jag saknar er. Och måste planera. (hint, åsa ;) )

Nu ska jag laga potatismos och hämta upp Timo. Försöker umgås så mycket som möjligt med honom då han åker nästa helg. mitt hjärta gör lite ont. 
Men Tyskland är inte så långt från sverige som usa är. Det pratas om en reunion i deutschland i oktober? Herregud så många tyskar jag kommer sakna. Blah!

Speciellt dessa!

och när vi ändå laddar upp bilder, jag avslutar med en bild på Sadie som alltid får mig att skratta. Hon fastnade mellan bagageluckan och baksätet i min bil. PUSS!

Puss och på återséende.

/k

jag upprepar. Jag vill också ha kindfladder några tusen meter över marken. :'(



Kom hem nu, så kör vi rocky horror picture show-fest.

Åhhh äntligen så har du skrivit. Sitter på jobbet och läser, om och om igen. Det är så kul att följa díg via bloggen och JA jag vet att vi inte haft kontakt på en vecka. Puss

Härlgit att läsa om dina spännande äventyr, en annan sitter just nu konstant bakom en dator och pluggar nu för tiden.



GUD va jag längtar till du kommer hem, jag lyttar också hem till norpan nu om ett par veckor, weeee



om du ska till tyskland så har du nu ett ressällskap i form av mig, min pojkvän bor nämligen i hamburg, så då kan vi resa tillsammans mer weeee



hoppas du har det bäst i staterna så ses vi snart



mega puss och kram