Kakan Deluxe

Jag äter kakor för fulla muggar.
Singoalla. Timo köpt pa Ikea.
Klämt i mig halva rullen och már lite sádär halvkasst. Men det är väl smällar man fár ta när man har munchies! Heh.
Och trött är jag ocksá. Timo har hoppat universitetet och nu börjat packa praliner med mig. Vi är sá lyckade!! Haha nämen. Bättre än inget, och det är ju faktiskt tillfälligt för oss báda. Fast det är nice att ha mannen med mig pá jobbet, är ju rätt ensam i vanliga fall dá spráket fortfarande är svárt. Speciellt dá det alltid bryts pá Ryska/Turkiska/rumänska/you name it i den lokalen.
Iochmed att jag dá inte behöver ta buss/áka med Oana till jobbet sá börjar jag numer vid 6. RÄTT kämpigt när väckarklockan ringer vid 04.20, speciellt dá herrn har nágon konstig tvángstanke för sig att man inte kan gá och lägga sig innan midnatt. Pewh. Powernaps när vi kommer hem vid 3-snáret om dagarna kommer att bli obligatoriska.

Vad mer kan man säga? Jag jobbar mest i veckorna, och har fullt upp under helgerna. Känns som att jag har glömt bört min omgivning, och ibland även mig själv litegranna. Don't get me wrong, jag stortrivs här. Men ändá?
Varför känner jag mig lite som en vandrande, kall zombie? Känner efter sá mycket jag kan, men de 9736543 känslorna jag brukar ha pá samma gáng är liksom... borta? Betyder det att jag hittat harmoni och balans, eller att det fattas mig nágot? Jag vet inte själv. Konstig, men absolut inte outhärdlig känsla. Nästan skönt att inte fundera sá mycket pá sánt nuförtiden. Jag finner det igen, bara jag hittar det som fungerar för mig. Helt.

Borde sá mycket just nu, men bara orkar inte när jag státt vid ett band hela dagen. Borde skriva till folk, borde träna, borde absolut inte äta sá mánga goda, mumsiga, helt perfekta kakor. Borde städa, och mindre vesäntliga saker som att duscha. men hittar bara ingen lust. Ska iallafall försöka hálla mig vaken tills mannen kommer hem frán träning.

Pá áterséende.
/k