And the poets are just kids who didn't make it.
Det börjar kännas på riktigt nu.
38 dagar kvar and counting. Jag längtar så jag går sönder. Jag längtar till nystarten och ombytet som medföljer helt ofrivilligt och fantastiskt. Jag är dock så jävla rädd för den självklara nervositeten och den oundvikliga hemlängtan/saknaden som kommer infinna sig. Men fan, jag lever idag, och det är nu jag ska göra det här. Jag känner att det är rätt. I denna fråga är jag egoistisk och tänker på mig själv i första hand. Jag gör det för mig.
Sitter såhär mitt i natta och kollar bloggar/bilder från andra Au Pairer runt om i världen. Den allmänna uppfattningen är helt klart "Det bästa jag gjort i hela mitt liv". Är det alltså min tur nu? Gööötttt.
Njuter av en sista ledig dag innan stressiga julbordsdagar på Charlie's sätter igång.
Fall out boy och nostalgi på högsta volym. Man minns plötsligt vem man är.
I'm hopelessly hopeful.
/k
38 dagar kvar and counting. Jag längtar så jag går sönder. Jag längtar till nystarten och ombytet som medföljer helt ofrivilligt och fantastiskt. Jag är dock så jävla rädd för den självklara nervositeten och den oundvikliga hemlängtan/saknaden som kommer infinna sig. Men fan, jag lever idag, och det är nu jag ska göra det här. Jag känner att det är rätt. I denna fråga är jag egoistisk och tänker på mig själv i första hand. Jag gör det för mig.
Sitter såhär mitt i natta och kollar bloggar/bilder från andra Au Pairer runt om i världen. Den allmänna uppfattningen är helt klart "Det bästa jag gjort i hela mitt liv". Är det alltså min tur nu? Gööötttt.
Njuter av en sista ledig dag innan stressiga julbordsdagar på Charlie's sätter igång.
Fall out boy och nostalgi på högsta volym. Man minns plötsligt vem man är.
I'm hopelessly hopeful.
/k
Embassy.
Och yep. Igår (söndag), strax efter väckning begav sig jag, syster, mamilicious och Muffe till storstan (eller mer förbi storstan) för att hälsa på mormor som fyllde hela 91 stabila jordsnurr. Hon var piggare än någonsin när hon slirade runt med rullatorn i korridorerna, vilket var himla roligt att se, med tanke på i vilket skick hon var i sist jag såg henne. Vi käkade prinsesstårta för glatta livet och skvallrade om alla tantsen och gubbsen på hemmet. Det var förvånansvärt spännande.
La familia kastade av mig i h(kr)ökarängen och där var jag ensam i max tio min. Mannen i mitt liv dök upp i sin röda fara. Vi åkte och köpte den vidrigaste pizzan ever, kollade på den helt godkända rullen Shooter och somnade.
Imorse började min dag klockan 7. Jag var skapligt trött efter en relativt orolig och nervös natt. 0800 begav vi oss och en resa på ca 15 min slutade på 1 tim och 20 min i den otroligt galna stockholmstrafiken. Ambassaden syntes på långt håll med megastaket och 965786312 amerikanska flaggor.
Efter en väntan i kö i ca 45 minuter (i minusgrader och väldigt oigenomtänkt klädsel) skulle jag genom säkerhetskontroll innan jag fick komma in i huvuddbyggnaden. Även här hatade jag mig själv för valet av kläder då typ allt jag hade på mig innehöll metall och därför skulle avlägsnas.
Väl inne i huvudbyggnaden mötte jag den suraste tant jag träffat i hela mitt liv som näst intill skällde ut mig och gav mig en lektion i det svenska postsystemet. Brudjävel. Därefter följde en väntan på nästan 2 timmar i en pytteliten sal med alldeless för många svettiga människor. På skärmen framför oss visades samma 3 nyhetsinslag hela tiden. Jag ville dö.
När det väl var min tur tog intervjun ca 2 minuter. Han tog inte ens upp relevanta frågor: berättade lite om Atlanta och frågade om mina uppgifter stämde. EN HALV DAGS VÄNTAN för att prata skit i 2 minuter?! Paranoida jävla skitamerikaner.
Raka vägen till t-centralen. Lyckades få tag på bilijett hem ca 10 min innan avgång. Slängde i mig en baguette och åkte hem till ljuva norrkan. Bort från diplomater, sura tanter och skitläskiga ambassader.
Träffade tjejerna nu på kvällen och hade kramp i magen på vägen hem. Speedad och dan, fnitter och onskefulla skratt och dumma lekar och bara kul. Puss!
/k
La familia kastade av mig i h(kr)ökarängen och där var jag ensam i max tio min. Mannen i mitt liv dök upp i sin röda fara. Vi åkte och köpte den vidrigaste pizzan ever, kollade på den helt godkända rullen Shooter och somnade.
Imorse började min dag klockan 7. Jag var skapligt trött efter en relativt orolig och nervös natt. 0800 begav vi oss och en resa på ca 15 min slutade på 1 tim och 20 min i den otroligt galna stockholmstrafiken. Ambassaden syntes på långt håll med megastaket och 965786312 amerikanska flaggor.
Efter en väntan i kö i ca 45 minuter (i minusgrader och väldigt oigenomtänkt klädsel) skulle jag genom säkerhetskontroll innan jag fick komma in i huvuddbyggnaden. Även här hatade jag mig själv för valet av kläder då typ allt jag hade på mig innehöll metall och därför skulle avlägsnas.
Väl inne i huvudbyggnaden mötte jag den suraste tant jag träffat i hela mitt liv som näst intill skällde ut mig och gav mig en lektion i det svenska postsystemet. Brudjävel. Därefter följde en väntan på nästan 2 timmar i en pytteliten sal med alldeless för många svettiga människor. På skärmen framför oss visades samma 3 nyhetsinslag hela tiden. Jag ville dö.
När det väl var min tur tog intervjun ca 2 minuter. Han tog inte ens upp relevanta frågor: berättade lite om Atlanta och frågade om mina uppgifter stämde. EN HALV DAGS VÄNTAN för att prata skit i 2 minuter?! Paranoida jävla skitamerikaner.
Raka vägen till t-centralen. Lyckades få tag på bilijett hem ca 10 min innan avgång. Slängde i mig en baguette och åkte hem till ljuva norrkan. Bort från diplomater, sura tanter och skitläskiga ambassader.
Träffade tjejerna nu på kvällen och hade kramp i magen på vägen hem. Speedad och dan, fnitter och onskefulla skratt och dumma lekar och bara kul. Puss!
/k
och SNAP!
där sjönk humöret till noll. Hela dagen har bara bestått av småkatastrofer i form av att välta ut valfria vätskor ur glas, skära sig i figrarna, småtjafs, huvudvärk och div andra små besvär som helt enkelt försvårat min tillvaro. Jag känner mig bara helt ur balans. Visst, man måste ju ha sådana dagar också.
Jag blir så trött på alla tankar som snurrar. Både bra och dåliga. Jag skulle vilja plocka ut en tanke i taget och försöka bena ut den utan att de andra trycker på. Det är förvisso både bra och mindre bekväma tankar, men de är så många. Baaaaaaah typ.
Nu ska jag försöka sova. Eller om jag börjar försöka nu så kanske jag slipper ligga vaken till 5 inatt.
/k
Jag blir så trött på alla tankar som snurrar. Både bra och dåliga. Jag skulle vilja plocka ut en tanke i taget och försöka bena ut den utan att de andra trycker på. Det är förvisso både bra och mindre bekväma tankar, men de är så många. Baaaaaaah typ.
Nu ska jag försöka sova. Eller om jag börjar försöka nu så kanske jag slipper ligga vaken till 5 inatt.
/k
If you losing her, don't be sad, 'cause she will offer you a heartattac.
Sådärja. Jag kom visserligen sist i bowlingen, men sist med stil! Dvs, jag förlorade inte med mer än 25 poäng :D
Det är faktiskt en sjuk triumf för mig.
Jahaja, klockan närmar sig 0300 och jag är fortfarande klarvaken. Vart är balansen? Vart är rutinen? Vart är alla måsten och den duktiga karin? Borta. Bara borta helt enkelt. Jag vetifan när jag ska ta tag i mig själv och skaka om lite.
Jag ligger bara helt handlingsförlamad och blir arg på mig själv för att jag är så jävla handikappad. Vart är logiken i det?
I vilket fall som helst så mår jag trots omständigheterna helt okej. Halsen börjar dock svullna lite igen och det gör mig sjukt deprimerad. Ska försöka ta mig ner till vårdcentralen någon dag (om jag lyckas hitta en lucka i mitt kaotiska schema då) och kolla upp halsmandlarna. Passar på att få någon att sticka mig i armen samtidigt så jag kanske slipper den ohyggligt fruktade (för att inte nämna demoniska) SVININFLUENSAN. Baconfeber, snutsjukan, svinis, grisan, osv. Kärt barn har ju många namn.
What ever. Egentligen så vill jag inte. Egentligen så anser jag (liksom många med mig) att det faktiskt bara är en influensa. Möjligtvis något mer agressiv än den vanliga, men ändå. Den årliga helt vanliga influensan skördar för helvete fler offer än grisan hittills gjort.
Dock har jag fått för mig att smittan är värre i det stora landet på andra sidan pölen, än vad den är i svearike. Så jag tar det säkra före det osäkra (samt att jag inte orkar höra mors tjat) och fixar vaccination.
Så ja. DET ska jag alltså göra någon av de kommande dagarna. Det skall tränas (om halsontet inte får fäste på allvar), traderas, framkallas kort och umgås med söstra mi. Jepp, hon är här och det är sweet, vi har värsta kvalitétstid! Mys.
Ja just det! Är ju tvungen att skicka lite kärlek till pierre också, eftersom stackarn kände sig lite bortglömd i förra inlägget. Fridens liljor på dig din gamla skata! :D
Ha det bra, hoppas ni sover gott osv.
Eller nej förresten, hoppas alla har lika jobbiga sömnproblem som jag :)
/k
Det är faktiskt en sjuk triumf för mig.
Jahaja, klockan närmar sig 0300 och jag är fortfarande klarvaken. Vart är balansen? Vart är rutinen? Vart är alla måsten och den duktiga karin? Borta. Bara borta helt enkelt. Jag vetifan när jag ska ta tag i mig själv och skaka om lite.
Jag ligger bara helt handlingsförlamad och blir arg på mig själv för att jag är så jävla handikappad. Vart är logiken i det?
I vilket fall som helst så mår jag trots omständigheterna helt okej. Halsen börjar dock svullna lite igen och det gör mig sjukt deprimerad. Ska försöka ta mig ner till vårdcentralen någon dag (om jag lyckas hitta en lucka i mitt kaotiska schema då) och kolla upp halsmandlarna. Passar på att få någon att sticka mig i armen samtidigt så jag kanske slipper den ohyggligt fruktade (för att inte nämna demoniska) SVININFLUENSAN. Baconfeber, snutsjukan, svinis, grisan, osv. Kärt barn har ju många namn.
What ever. Egentligen så vill jag inte. Egentligen så anser jag (liksom många med mig) att det faktiskt bara är en influensa. Möjligtvis något mer agressiv än den vanliga, men ändå. Den årliga helt vanliga influensan skördar för helvete fler offer än grisan hittills gjort.
Dock har jag fått för mig att smittan är värre i det stora landet på andra sidan pölen, än vad den är i svearike. Så jag tar det säkra före det osäkra (samt att jag inte orkar höra mors tjat) och fixar vaccination.
Så ja. DET ska jag alltså göra någon av de kommande dagarna. Det skall tränas (om halsontet inte får fäste på allvar), traderas, framkallas kort och umgås med söstra mi. Jepp, hon är här och det är sweet, vi har värsta kvalitétstid! Mys.
Ja just det! Är ju tvungen att skicka lite kärlek till pierre också, eftersom stackarn kände sig lite bortglömd i förra inlägget. Fridens liljor på dig din gamla skata! :D
Ha det bra, hoppas ni sover gott osv.
Eller nej förresten, hoppas alla har lika jobbiga sömnproblem som jag :)
/k
Give me fire, it doesn't always have to end.
En trevlig helg avklarad med ett helt okej sinnestillstånd. Jag har varken varit på eller av, det har bara varit helt mittimellan, vilket är det jag trivs bäst med.
Helgen har guldkantats med bowling, nattmat, plankstek hos fam. Björk, pratstund med Jossa och Malin samt en jävla massa mys. Sådant gör mig happyface.
Nu har jag precis suttit och svarat på 2856 mail (typ) från andra aupairer i närheten av mitt kommande hem. Trevligt med folk som är intresserade av kontakter osv, ser fram emot att träffa dem!
Sitter förtillfället och lyssnar på en salig blanding av 80-talets glada discodans, shakira och promoe. Det är fett och jag ska avsluta inlägget med jävligt mycket kärlek till alla. Till min sidekick Jempan, till min mysiga monkeyman, till bästa malin, till sjukt kloka Jossa, till min älskade syster som jag kan gå igenom eld för och sist men inte minst; till min extremt multikulturella vän Stephanié. Peace and love brother. Tack för denna gång. Ciao osv.
Ja just det. Så här mycket ogillar jag bowling.
Och DÄR gick vi ner på 49 dagar kvar. omgomgomg.
/k
Helgen har guldkantats med bowling, nattmat, plankstek hos fam. Björk, pratstund med Jossa och Malin samt en jävla massa mys. Sådant gör mig happyface.
Nu har jag precis suttit och svarat på 2856 mail (typ) från andra aupairer i närheten av mitt kommande hem. Trevligt med folk som är intresserade av kontakter osv, ser fram emot att träffa dem!
Sitter förtillfället och lyssnar på en salig blanding av 80-talets glada discodans, shakira och promoe. Det är fett och jag ska avsluta inlägget med jävligt mycket kärlek till alla. Till min sidekick Jempan, till min mysiga monkeyman, till bästa malin, till sjukt kloka Jossa, till min älskade syster som jag kan gå igenom eld för och sist men inte minst; till min extremt multikulturella vän Stephanié. Peace and love brother. Tack för denna gång. Ciao osv.
Ja just det. Så här mycket ogillar jag bowling.
Och DÄR gick vi ner på 49 dagar kvar. omgomgomg.
/k
Nystart.
Nu är det så. Vi har bestämt tillsammans och än en gång är det game on.
Och jag känner mig kär på nytt.
Jo, snabba vändningar, jag vet. Men nu är det så och i slutändan är det våra känslor som spelar roll. Inte vänners åsikter eller mammas råd.
En tyngd har lyfts från mina axlar. Usa-papper rullar in som det ska (det går bra nu), med pengar löser dig sig tamejfan alltid (i värsta fall får börja barnvakta och tvätta fönster hos min svintäta bror igen), jag kan inte påstå att jag kommit igång med träningen, men jag är nog iallafall på god väg. Dygnet vänds sakta men säkert tillbaka (gick upp innan 10 idag!) och min kropp kan börja andas igen. Allt är inte perfekt, men med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna är jag mer än nöjd med min nuvarande situation. '
Gårdagen fick mig att vakna upp lite. Kroppen sa helt enkelt ifrån. Jag vaknade runt 13 första gången, gick ner och la mig på soffan och somnade om. Vaknade 2½ timme senare, tog en cigg och fick något sorts svimanfall. Ur varenda por på kroppen började jag kallsvettas, det svartnade för ögonen, hjärtat rusade, och jag låg plötsligt på golvet. Sjukt läskigt. När den värsta yrseln lagt sig såg jag mig själv i spegeln. På 10 minuter hade min tröja blivit helt mörk och dyngsur av svett och jag var likblek i ansiktet. Vet inte om jag lider av någon sorts brist på nån vitamin eller något, men jävligt creepy var det. Så nu jävlar. Mera dagsljus, mera motion, bättre mat och någon sorts rutin. Det funkar ju inte annars.
Idag vaknade jag alltså upp av att Mr gav mig en hejdåpuss och försvann till jobbet. Jag låg kvar till tio, käkade frulle och begav mig till gymet för 45 min spinning. En för mig ny spinninginstruktör (hitler) fick mig att ta ut mig totalt på cykeljäveln. Jag menar, det jag kört förut; 90 min och KARAOKE (!) kändes som en barnlek i jämförelse med detta. Bah. Sedan snabb uppfräschning för en fika på stan med Tessa, Linda, Adde och nåns vän Emil. Trevligt.
Well. Nu ska jag snart laga Karins baconlindade kryddjärpar med potatis och brunsån (eget recept, därav namnet och en jävligt fet tumme upp på mig!) Och hämta min arma moder då jag halvt om halvt tvingade henne att ta spårvagn till jobbet idag eftersom jag ville ha bilen. Känner mig så duktig haha.
/k
Och jag känner mig kär på nytt.
Jo, snabba vändningar, jag vet. Men nu är det så och i slutändan är det våra känslor som spelar roll. Inte vänners åsikter eller mammas råd.
En tyngd har lyfts från mina axlar. Usa-papper rullar in som det ska (det går bra nu), med pengar löser dig sig tamejfan alltid (i värsta fall får börja barnvakta och tvätta fönster hos min svintäta bror igen), jag kan inte påstå att jag kommit igång med träningen, men jag är nog iallafall på god väg. Dygnet vänds sakta men säkert tillbaka (gick upp innan 10 idag!) och min kropp kan börja andas igen. Allt är inte perfekt, men med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna är jag mer än nöjd med min nuvarande situation. '
Gårdagen fick mig att vakna upp lite. Kroppen sa helt enkelt ifrån. Jag vaknade runt 13 första gången, gick ner och la mig på soffan och somnade om. Vaknade 2½ timme senare, tog en cigg och fick något sorts svimanfall. Ur varenda por på kroppen började jag kallsvettas, det svartnade för ögonen, hjärtat rusade, och jag låg plötsligt på golvet. Sjukt läskigt. När den värsta yrseln lagt sig såg jag mig själv i spegeln. På 10 minuter hade min tröja blivit helt mörk och dyngsur av svett och jag var likblek i ansiktet. Vet inte om jag lider av någon sorts brist på nån vitamin eller något, men jävligt creepy var det. Så nu jävlar. Mera dagsljus, mera motion, bättre mat och någon sorts rutin. Det funkar ju inte annars.
Idag vaknade jag alltså upp av att Mr gav mig en hejdåpuss och försvann till jobbet. Jag låg kvar till tio, käkade frulle och begav mig till gymet för 45 min spinning. En för mig ny spinninginstruktör (hitler) fick mig att ta ut mig totalt på cykeljäveln. Jag menar, det jag kört förut; 90 min och KARAOKE (!) kändes som en barnlek i jämförelse med detta. Bah. Sedan snabb uppfräschning för en fika på stan med Tessa, Linda, Adde och nåns vän Emil. Trevligt.
Well. Nu ska jag snart laga Karins baconlindade kryddjärpar med potatis och brunsån (eget recept, därav namnet och en jävligt fet tumme upp på mig!) Och hämta min arma moder då jag halvt om halvt tvingade henne att ta spårvagn till jobbet idag eftersom jag ville ha bilen. Känner mig så duktig haha.
Hit me like a ray of sunPuss.
Burning through my darkest night
You're the only one that I want
Think I'm addicted to your light
I swore I'd never fall again
But this don't even feel like falling
Gravity can't forget
To pull me back to the ground again
It's like I've been awakened
Every rule I had you breakin'
The risk that I'm takin'
I'm never gonna shut you out ♥
/k
Karma.
Eller snarare dålig karma.
Jepp, jag är förföljd. På olika sätt. Dåliga handlingar föder dåliga konsekvenser, så har det ju förvisso alltid (i de flesta fall iaf) varit. Man lärde sig det redan i smååren att tänka på konsekvenserna. Ja, de flesta iallafall. Men just den karma jag pratar om behöver inte ens innehålla dåliga handlingar. Det räcker med en tanke eller ett ord från min sida, så händer det. Det handlar om ungefär allt från småsaker som mina naglar, till mina ständiga förkylningar, till närståendes hälsa. Och när det kommer till det sistnämnda så blir jag skraj. Jag blir nästan rädd för att tänka vissa tankar.
Vafan är det som börjat förfölja mig? Jag kanske inte ens ska kalla det karma, kanske är det herr Murphy som är i farten? Eller nä, så illa är det inte (än, får man väl lov att tillägga då det annars lär inträffa, läs; allt ovanstående).
Shit. nu svamlar jag igen.
Helgen var bra. Eller kanon faktiskt. Spenderade den i vår kära hufvudstad med vapendragare numero uno. För att summera så bestod den av alkohol, sömn och mat. en FET (Y) på det.
Inte bara innehöll den skratt och kvalitétstid, utan även tankar. Dimman och virrvarret av tankar från i onsdags släppte en aning, och jag fick chansen att tänka en tanke i taget, sortera, kalkylera och utvärdera.
Har jag begått ännu ett fett misstag? Det känns helt klart så. Jag vet, fröken oförutsägbar. Men jag måste sluta lyssna på vad jag borde och göra mer vad jag vill, vad jag känner. Så är det. Jag vet det nu. Jag mår skit utan dig.
Tack.
/k
Jepp, jag är förföljd. På olika sätt. Dåliga handlingar föder dåliga konsekvenser, så har det ju förvisso alltid (i de flesta fall iaf) varit. Man lärde sig det redan i smååren att tänka på konsekvenserna. Ja, de flesta iallafall. Men just den karma jag pratar om behöver inte ens innehålla dåliga handlingar. Det räcker med en tanke eller ett ord från min sida, så händer det. Det handlar om ungefär allt från småsaker som mina naglar, till mina ständiga förkylningar, till närståendes hälsa. Och när det kommer till det sistnämnda så blir jag skraj. Jag blir nästan rädd för att tänka vissa tankar.
Vafan är det som börjat förfölja mig? Jag kanske inte ens ska kalla det karma, kanske är det herr Murphy som är i farten? Eller nä, så illa är det inte (än, får man väl lov att tillägga då det annars lär inträffa, läs; allt ovanstående).
Shit. nu svamlar jag igen.
Helgen var bra. Eller kanon faktiskt. Spenderade den i vår kära hufvudstad med vapendragare numero uno. För att summera så bestod den av alkohol, sömn och mat. en FET (Y) på det.
Inte bara innehöll den skratt och kvalitétstid, utan även tankar. Dimman och virrvarret av tankar från i onsdags släppte en aning, och jag fick chansen att tänka en tanke i taget, sortera, kalkylera och utvärdera.
Har jag begått ännu ett fett misstag? Det känns helt klart så. Jag vet, fröken oförutsägbar. Men jag måste sluta lyssna på vad jag borde och göra mer vad jag vill, vad jag känner. Så är det. Jag vet det nu. Jag mår skit utan dig.
Tack.
/k
You'll give me miles and miles of mountains and I'll ask for the sea.
Eller något i den stilen. Åkte hem till honom idag, lämnade lite saker och pratade. Eller.. grät mest.
Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet att det fanns en anledning. Men när allt började göra så ont i hjärtat så kändes anledningen så liten, så obetydlig.
En sak vet jag dock, att jag måste ha tid nu. Tid att hitta mig själv och vad jag faktiskt egentligen är. Känns som jag tappade bort mig själv någonstans på vägen.
Mina tankar kretsar runt något så klyschigt som "hur kan man älska andra när man inte kan älska sig själv". Riktigt så illa kanske det inte är. Men något åt det hållet. Hur ska jag älska någon -eller mig själv- när jag inte ens kan hitta mig själv.
Jag önskar helt enkelt att jag får svar på allt sedan. Att jag vet. Jag måste helt enkelt tänka och känna efter.
Lära känna mig själv.
/k
Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vet att det fanns en anledning. Men när allt började göra så ont i hjärtat så kändes anledningen så liten, så obetydlig.
En sak vet jag dock, att jag måste ha tid nu. Tid att hitta mig själv och vad jag faktiskt egentligen är. Känns som jag tappade bort mig själv någonstans på vägen.
Mina tankar kretsar runt något så klyschigt som "hur kan man älska andra när man inte kan älska sig själv". Riktigt så illa kanske det inte är. Men något åt det hållet. Hur ska jag älska någon -eller mig själv- när jag inte ens kan hitta mig själv.
Jag önskar helt enkelt att jag får svar på allt sedan. Att jag vet. Jag måste helt enkelt tänka och känna efter.
Lära känna mig själv.
/k
The end.
Nu är det slut. Och jag vet inte vad jag ska känna. Det är ju såhär jag känner, men ändå känner jag mig genomhemsk. Han är ju så bra på så många sätt, men jag vet ändå inte hur det skulle funka. Jag vet för tillfället ingenting känns det som. Ögonen bränner och tankarna virvlar.
And I don't want the world to see me
'cause I don't think that they'd understand
when everything's made to be broken
I just want you to know who I am ♥
60 dagar kvar och det känns bara.. Skit.
And I don't want the world to see me
'cause I don't think that they'd understand
when everything's made to be broken
I just want you to know who I am ♥
60 dagar kvar och det känns bara.. Skit.