Very Important Person.
aaaaaaaahhhhhh.
Alice in chains var helt awesome.
Nej, det är inte ett band jag har någon större koll på. Ja, jag råkade vandra bort några gånger och missade en hel del.
MEN. Att sitta sjukligt nära scenen, vid ett barbord och ha en stilig snubbe med bricka bakom sig som springer såfort jag knäpper med fingrarna. DET är ballt.
Så. Alldeles för sent igår kväll (helvetes jävla trafik) begav sig jag, Miriam, Eric och Chad från Marietta och ner downtown. Miriam gjorde hela vägen ner och förbi downtown, under rusningstrafik och en baseballmatch som trevligt plus på 20 MINUTER. Jag fruktade för mitt liv.
I bilen räcker Eric mig en stor starbucksmugg med rött innehåll. "passiontea lemonade with raspberry!" skriker han. "nice!" tänker jag, tar en klunk och inser snabbt att det är något helt annat. Cool-aid och vodka. "SWEET!" tänker jag. Cool-aid är en gåva från ovan. Mums.
Såhär jätte-exalterad var jag. Och Sådär jätte-creepy var Eric.
Vi rullar förbi kön nere vid Lakewood (då vi dessutom fick vip-parkering med biljetterna) och parkar en sisådär 2 meter från ingången. heh.
Väl inne så inser vi att vi just missat Mastodon(s?). Whatever. Känner inte direkt till dom ändå.
Jag inser snart att amerikanare är dumma i huvudet och totalt missade allt på mitt leg. Tydligen ser jag ut som 28. Så vi hämtade in öl, margeritas och andra berusande drycker på rullande band.
Den enda "bra" bilden jag tog, tydligen. Och varför ser dom ut att vara så långt bort för?
Det VAR närmare :(
eller var det här från nån av gångerna jag vandrade iväg? jagvetinteeeee.
Sjukt bra konsert, både från AIC och Deftones sida, de delar jag faktiskt såg/hörde. Fick höra de få låtar jag känner till och tycker om. Bra.
Kom i säng runt sisådär 2-3tiden då uppenbarligen starbucks (som dessutom stängt?) och waffle house lät som en för stunden skitbra idé.
Imorse började jag jobba klockan 7. Jag mådde kort sagt som en påse bajs. Men smakar det så kostar det.
Och ja, det smakade bra.
/k
Alice in chains var helt awesome.
Nej, det är inte ett band jag har någon större koll på. Ja, jag råkade vandra bort några gånger och missade en hel del.
MEN. Att sitta sjukligt nära scenen, vid ett barbord och ha en stilig snubbe med bricka bakom sig som springer såfort jag knäpper med fingrarna. DET är ballt.
Så. Alldeles för sent igår kväll (helvetes jävla trafik) begav sig jag, Miriam, Eric och Chad från Marietta och ner downtown. Miriam gjorde hela vägen ner och förbi downtown, under rusningstrafik och en baseballmatch som trevligt plus på 20 MINUTER. Jag fruktade för mitt liv.
I bilen räcker Eric mig en stor starbucksmugg med rött innehåll. "passiontea lemonade with raspberry!" skriker han. "nice!" tänker jag, tar en klunk och inser snabbt att det är något helt annat. Cool-aid och vodka. "SWEET!" tänker jag. Cool-aid är en gåva från ovan. Mums.
Såhär jätte-exalterad var jag. Och Sådär jätte-creepy var Eric.
Vi rullar förbi kön nere vid Lakewood (då vi dessutom fick vip-parkering med biljetterna) och parkar en sisådär 2 meter från ingången. heh.
Väl inne så inser vi att vi just missat Mastodon(s?). Whatever. Känner inte direkt till dom ändå.
Jag inser snart att amerikanare är dumma i huvudet och totalt missade allt på mitt leg. Tydligen ser jag ut som 28. Så vi hämtade in öl, margeritas och andra berusande drycker på rullande band.
Den enda "bra" bilden jag tog, tydligen. Och varför ser dom ut att vara så långt bort för?
Det VAR närmare :(
eller var det här från nån av gångerna jag vandrade iväg? jagvetinteeeee.
Sjukt bra konsert, både från AIC och Deftones sida, de delar jag faktiskt såg/hörde. Fick höra de få låtar jag känner till och tycker om. Bra.
Kom i säng runt sisådär 2-3tiden då uppenbarligen starbucks (som dessutom stängt?) och waffle house lät som en för stunden skitbra idé.
Imorse började jag jobba klockan 7. Jag mådde kort sagt som en påse bajs. Men smakar det så kostar det.
Och ja, det smakade bra.
/k
When life gives you lemons you paint that shit gold.
Elizabeth är bäst. Hon ringde nyss, helt sönderstressad och svettig och jag hörde knappt vad hon sa. Jag hann dock uppfatta:
"Alice in Chains tonight with deftones..... You'll get 4 VIP box tickets... free parking... call some friends... you'll be off earlier today."
Alltså. Idag älskar jag henne.
Så. Jag, Miriam, Eric och Chad kommer runt 5-6 ikväll att packa in oss i Miriams bil för att bege oss till lakewood för lite pre-gaming, aka förfest.
Margeritas, cool-aid-drinkar och förhoppningsvis fint väder.
Sedan avsluta med VIP inträde och lyx.
Puss, life is good today.
/k
"Alice in Chains tonight with deftones..... You'll get 4 VIP box tickets... free parking... call some friends... you'll be off earlier today."
Alltså. Idag älskar jag henne.
Så. Jag, Miriam, Eric och Chad kommer runt 5-6 ikväll att packa in oss i Miriams bil för att bege oss till lakewood för lite pre-gaming, aka förfest.
Margeritas, cool-aid-drinkar och förhoppningsvis fint väder.
Sedan avsluta med VIP inträde och lyx.
Puss, life is good today.
/k
Guest tonight is Jesus, he's been kicking heroine. He's sipping from the edge and soda turns to wine.
Intressant kväll.
Intressant vecka.
Många funderingar just nu. Men dock mest positiva. I och med mitt förra inlägg lyftes en enorm tyngd från mina axlar.
Jag mår dåligt för att jag mår bra. Fast jag har heller aldrig känt mig så lätt, så fri.
Och ja, jag känner på mig att det här inlägget bara kommer innehålla massa nonsens. Men jag skriver från hjärtat.
Och jag skriver om känslor och tankar igen. Det är bara inte jag att hålla käften och sitta ensam med dem.
I'm back.
Jag känner mig så uppspelt att jag knappt vet vart jag ska börja nånstans. Eller avsluta för den delen. Så lika bra att jag avslutar nu och kommer tillbaka när jag hittat mitt mellanting igen, mitt neutrala läge.
I övrigt, TACK alla ni som stöttar. Era ord betyder mer än något annat just nu.
PS, inget annat gör mig så känslomässigt spirituell som Kent. Socker och Spökstad går på högvarv i lurarna.
/k
Intressant vecka.
Många funderingar just nu. Men dock mest positiva. I och med mitt förra inlägg lyftes en enorm tyngd från mina axlar.
Jag mår dåligt för att jag mår bra. Fast jag har heller aldrig känt mig så lätt, så fri.
Och ja, jag känner på mig att det här inlägget bara kommer innehålla massa nonsens. Men jag skriver från hjärtat.
Och jag skriver om känslor och tankar igen. Det är bara inte jag att hålla käften och sitta ensam med dem.
I'm back.
Jag känner mig så uppspelt att jag knappt vet vart jag ska börja nånstans. Eller avsluta för den delen. Så lika bra att jag avslutar nu och kommer tillbaka när jag hittat mitt mellanting igen, mitt neutrala läge.
I övrigt, TACK alla ni som stöttar. Era ord betyder mer än något annat just nu.
PS, inget annat gör mig så känslomässigt spirituell som Kent. Socker och Spökstad går på högvarv i lurarna.
/k
Jag var, är och kommer alltid vara samma person.
Okej. Det är helt enkelt dags.
Bekännelser, planer, framtid.
Serious business hähä.
Jag har under en tid nu spenderat nästan hela min vakna tid med planer, känslor och kluvna tankar.
Och jag har bestämt mig för att inte åka hem till Sverige i Januari.
Jag hade tre alternativ:
-Stanna här, i Atlanta med familjen Carter.
-Åka hem till sverige, träffa alla som jag saknar så hjärtat går sönder. Men även komma hem till Arbetslöshet, pengaavsaknad och utan någon direkt kickstart.
-Eller åka någon annanstans. Byta familj för 6 månader. Mina tankar går mot Kalifornien.
Jag är helt enkelt inte redo att komma hem än. Jag känner mig inte nöjd och klar med mitt år här. Jag vill skjuta upp arbetslöshet och tillbaka till vardagen lite till. och jag älskar familjen, men här saknar jag saker jag skulle kunna ha. Det är ett tufft jobb och jag är stolt över att jag klarar det, men jag vet att jag kan hitta något annorlunda någon annanstans. Så jag stannar, i usa, men inte i ATL.
Jo, jag längtar ofta hem. För att de människor jag värdesätter högst på jorden lever där.
Men just nu måste jag ta det beslut som känns bäst för mig. Vad jag behöver. Och ni därhemma, jag hoppas bara att ni finns kvar. Har redan pratat med några av er som står mig närmast. Erat stöd är värt mer än vad ord kan beskriva.
Så jag skriver här, lite som ett officiellt erkännande, eller underrättande. Såhär ligger det till.
Jag älskar er. Men har det redan gått ett år så kommer 6 månader att gå fort.
Kan knappt vänta tills jag får se er igen, men det är nu eller aldrig jag kan göra det här.
En sånhär chans får jag bara inte igen.
Så nu är jag också officiellt aktiv i bloggen igen. Jag ville inte skriva av mig här när jag inte riktigt visste, men nu gör jag. Jag har rannsakat mig själv. Jag är starkare och mer självständig än någonsin.
I can be myself now finally, infact- there's nothing I can't be.
Vi hörs snart.
/k
Bekännelser, planer, framtid.
Serious business hähä.
Jag har under en tid nu spenderat nästan hela min vakna tid med planer, känslor och kluvna tankar.
Och jag har bestämt mig för att inte åka hem till Sverige i Januari.
Jag hade tre alternativ:
-Stanna här, i Atlanta med familjen Carter.
-Åka hem till sverige, träffa alla som jag saknar så hjärtat går sönder. Men även komma hem till Arbetslöshet, pengaavsaknad och utan någon direkt kickstart.
-Eller åka någon annanstans. Byta familj för 6 månader. Mina tankar går mot Kalifornien.
Jag är helt enkelt inte redo att komma hem än. Jag känner mig inte nöjd och klar med mitt år här. Jag vill skjuta upp arbetslöshet och tillbaka till vardagen lite till. och jag älskar familjen, men här saknar jag saker jag skulle kunna ha. Det är ett tufft jobb och jag är stolt över att jag klarar det, men jag vet att jag kan hitta något annorlunda någon annanstans. Så jag stannar, i usa, men inte i ATL.
Jo, jag längtar ofta hem. För att de människor jag värdesätter högst på jorden lever där.
Men just nu måste jag ta det beslut som känns bäst för mig. Vad jag behöver. Och ni därhemma, jag hoppas bara att ni finns kvar. Har redan pratat med några av er som står mig närmast. Erat stöd är värt mer än vad ord kan beskriva.
Så jag skriver här, lite som ett officiellt erkännande, eller underrättande. Såhär ligger det till.
Jag älskar er. Men har det redan gått ett år så kommer 6 månader att gå fort.
Kan knappt vänta tills jag får se er igen, men det är nu eller aldrig jag kan göra det här.
En sånhär chans får jag bara inte igen.
Så nu är jag också officiellt aktiv i bloggen igen. Jag ville inte skriva av mig här när jag inte riktigt visste, men nu gör jag. Jag har rannsakat mig själv. Jag är starkare och mer självständig än någonsin.
I can be myself now finally, infact- there's nothing I can't be.
Vi hörs snart.
/k
Idag;
Hatar jag mitt jobb
Har jag mensvärken from hell
Känner jag mig ensammare än ensammast
Längtar jag hem
Får jag panik över framtidsplaner
Inser jag att jag inte ätit ordentligt sen i fredags
Inser jag att jag inte sovit mer än 4 tim/natt fredags
Tycker jag att det är så orättvist
känner jag mig negativt inställd till ungefär allt.
Skjut mig.
Jag lovar. Jag kommer tillbaka snart. Nya krafter.
Bara inte idag.
/k
Har jag mensvärken from hell
Känner jag mig ensammare än ensammast
Längtar jag hem
Får jag panik över framtidsplaner
Inser jag att jag inte ätit ordentligt sen i fredags
Inser jag att jag inte sovit mer än 4 tim/natt fredags
Tycker jag att det är så orättvist
känner jag mig negativt inställd till ungefär allt.
Skjut mig.
Jag lovar. Jag kommer tillbaka snart. Nya krafter.
Bara inte idag.
/k
For now.
Lägger ner internet ett tag. Måste ta lite avstånd.
Lite mentalt avstånd.. -från Sverige, bland annat.
Måste samla tankar, finna själsro och framförallt leva lite.
Mer behöver inte skrivas.
På återséende.
/k
Lite mentalt avstånd.. -från Sverige, bland annat.
Måste samla tankar, finna själsro och framförallt leva lite.
Mer behöver inte skrivas.
På återséende.
/k
8 månader.
... i staterna, idag faktiskt.
Galet vad tiden går.
Men i ärlighetens namn, jag längtar hem nu. vet inte om det är pga mamis och Uffes visit, eller bara det faktum att jag inte tycker om barn längre. Ehe.
Eller tycker om och tycker om. Jag älskar ju ungarna. Men jag vill inte jobba med barn.
Och allt blir ju en ond cirkel. Jag vaknar på morgonen, känner såhär. Hela familjen känner av den dåliga energin, speciellt barnen. Och poff! så är även deras humör nedsatt. Böh.
Det är bara att se fram emot allt som kommer hända nu under höst/vinter. Det skall firas halloween och Thanksgiving, Jonas kommer, William fyller år om några veckor, sedan är det Izabellas tur och precis innan jul fyller Art. Sedan Julafton och Nyår och efter det resor så det står härliga till.
Men det är deprimerande när löven faller. Det bara är så.
På fredag har jag även min utbildning. Jag är nervös. Inte direkt nervös över att jag inte ska klara det. Jag menar, skiter det sig så gör det. Jag har pluggat. Gjort mitt bästa osv.
Mer nervös över att jag ska komma dit och inte veta/kunna något. Att det kommer vara jag och en bunt atleter. Eh.
Men ja.. Det går som det går, får återkomma om det.
Och guuuuu vilken bra vecka jag hade med päronen. Helt underbart. Får ta och slänga upp lite bilder i ett annat inlägg, men det blir mer än troligt nästa vecka. Ägnar varje vaken sekund till läsning. Och dom är få! Insåg häromdagen att jag har mellan 3-4 timmars fritid/dag, Eftersom jag går upp lagom tid till jobbet, slutar runt 18-19 och går och lägger mig runt 22. Dessutom är ungefär en timme ägat till middag med familjen. Och hur mycket jag än vill det, så känns middagar i detta hus inte som fritid.
Näää, nu måste jag få något gjort.
Vi hörs.
/k
Galet vad tiden går.
Men i ärlighetens namn, jag längtar hem nu. vet inte om det är pga mamis och Uffes visit, eller bara det faktum att jag inte tycker om barn längre. Ehe.
Eller tycker om och tycker om. Jag älskar ju ungarna. Men jag vill inte jobba med barn.
Och allt blir ju en ond cirkel. Jag vaknar på morgonen, känner såhär. Hela familjen känner av den dåliga energin, speciellt barnen. Och poff! så är även deras humör nedsatt. Böh.
Det är bara att se fram emot allt som kommer hända nu under höst/vinter. Det skall firas halloween och Thanksgiving, Jonas kommer, William fyller år om några veckor, sedan är det Izabellas tur och precis innan jul fyller Art. Sedan Julafton och Nyår och efter det resor så det står härliga till.
Men det är deprimerande när löven faller. Det bara är så.
På fredag har jag även min utbildning. Jag är nervös. Inte direkt nervös över att jag inte ska klara det. Jag menar, skiter det sig så gör det. Jag har pluggat. Gjort mitt bästa osv.
Mer nervös över att jag ska komma dit och inte veta/kunna något. Att det kommer vara jag och en bunt atleter. Eh.
Men ja.. Det går som det går, får återkomma om det.
Och guuuuu vilken bra vecka jag hade med päronen. Helt underbart. Får ta och slänga upp lite bilder i ett annat inlägg, men det blir mer än troligt nästa vecka. Ägnar varje vaken sekund till läsning. Och dom är få! Insåg häromdagen att jag har mellan 3-4 timmars fritid/dag, Eftersom jag går upp lagom tid till jobbet, slutar runt 18-19 och går och lägger mig runt 22. Dessutom är ungefär en timme ägat till middag med familjen. Och hur mycket jag än vill det, så känns middagar i detta hus inte som fritid.
Näää, nu måste jag få något gjort.
Vi hörs.
/k