Puttin' on a ritz
Jag veeeet jag suger på det här med blogg osvosv. Men skitesamma, eller hur?
Känner mig otroligt uppåt och nöjd trots att dagen bjudit på en hel del tråkigheter. Men det som inte tar död på en stärker en, och visst fan är det så. De motgångar jag mött har bara med jobbet att göra, vilket då alltså inte riktigt tar död på mig. Det lämnar jag där. Har haft en otroligt trevlig kväll med de bästa. Vi har bowlat och myst med kaffe. Verkligen det jag behövde.
Imorgon är det förövrigt 100 dagar kvar till dagen med stort D. Dvs, den dagen jag säger på återséende till alla nära och kära och drar till staterna. Ojojoj, vad tiden går undan.
Undrar förresten om det kommit en liten nykomling till familjen i Atlanta. Han/hon skulle kommit i måndags och jag har inte hört något. börjar bli lite orolig?
Och det här med jobb. Jag gnäller lite för att jag råkar jobba för de två största gubbjävlarna i sverige. De är rätt sköna för det mesta men ibland bara för mycket. Jag tänker dock inte gnälla för mycket eftersom jag är sjukt glad över (om än liten) inkomst. På måndag rullar pengar in som de ska (det går bra nu) och jag blir happy_girl_90 som får ryggen fri när det gäller skulder, kanske kan leva nån/några månader till och möjligtvis lägga undan lite till USA.
Och ajuste! Imorn hämtar jag min egna lilla solstråle på dagis och är babysitter ända tills lördag kväll! Det ska bli sjukt mys! Vi ska bada badhus och leka och massa mys. hihihi.
Japp, nu har jag skrivit av mig. I hörlurarna rullar gamla godingar som Fred Astaire och Judy Garland. Dess tolkningar av ovanstående låt (rubriken) är svängiga. woho!
puss
/k
Känner mig otroligt uppåt och nöjd trots att dagen bjudit på en hel del tråkigheter. Men det som inte tar död på en stärker en, och visst fan är det så. De motgångar jag mött har bara med jobbet att göra, vilket då alltså inte riktigt tar död på mig. Det lämnar jag där. Har haft en otroligt trevlig kväll med de bästa. Vi har bowlat och myst med kaffe. Verkligen det jag behövde.
Imorgon är det förövrigt 100 dagar kvar till dagen med stort D. Dvs, den dagen jag säger på återséende till alla nära och kära och drar till staterna. Ojojoj, vad tiden går undan.
Undrar förresten om det kommit en liten nykomling till familjen i Atlanta. Han/hon skulle kommit i måndags och jag har inte hört något. börjar bli lite orolig?
Och det här med jobb. Jag gnäller lite för att jag råkar jobba för de två största gubbjävlarna i sverige. De är rätt sköna för det mesta men ibland bara för mycket. Jag tänker dock inte gnälla för mycket eftersom jag är sjukt glad över (om än liten) inkomst. På måndag rullar pengar in som de ska (det går bra nu) och jag blir happy_girl_90 som får ryggen fri när det gäller skulder, kanske kan leva nån/några månader till och möjligtvis lägga undan lite till USA.
Och ajuste! Imorn hämtar jag min egna lilla solstråle på dagis och är babysitter ända tills lördag kväll! Det ska bli sjukt mys! Vi ska bada badhus och leka och massa mys. hihihi.
Japp, nu har jag skrivit av mig. I hörlurarna rullar gamla godingar som Fred Astaire och Judy Garland. Dess tolkningar av ovanstående låt (rubriken) är svängiga. woho!
puss
/k
Escapeartist.
Men häj. Det var då inte igår. Jag vet, jag är crappy på att uppdatera och jag orkar verkligen inte ta upp allt som hänt under tiden jag skitit i det. Inte för att det är spec mycket, men. ändå.
Jag skriver ikväll (inatt?) för att äntligen få peta in ett positivt inlägg. Ja alltså, just denna natt mår jag bättre än jag gjort på länge. Det låter kanske dumt, men kanske var det den peppiga filmen yesman som fick lite liv i luckan här inne. Jag vet faktiskt inte. Har varit sjukt nere de senaste veckorna. Ups and downs såklart. Jag är glad ändå. Men nere och bara kännt det som att allt är tråkigt. Kanske är det för att jag idag faktiskt gick upp skapligt innan dagen runnit iväg och faktiskt försökte göra något åt situationen. kanske är det uppmuntran från mami när man faktiskt gör något bra. Kanske är det för att jag inser vad jag faktiskt har, som jag inte vill förlora. Jag har min miss J, the girl next door, rådgivare, stöttepelare och.. ja, ni vet allt det där. Men hon är verkligen speciell och slutar tamejfan inte att förvåna mig. Hon är bara bäst.
Jag har min rödhåriga karl som jag kanske borde uppskatta mer än jag gör. Som jag kanske skulle visa lite mer kärlek till. För det är nog trots allt så jag känner. Kärlek. Ren och skär.
Det är er jag behöver. Så är det. Ni är fler underbara själar som står bakom. Ni är fler, men ni vet nog förhoppningsvis vilka ni är. Och nu jävlar är det dags att ta tag i det. Det finns folk jag behöver mer än jag kanske visat som sagt. Malin, Linda, Stephanie, Robine, Pierre. Ni är sjukt viktiga. Jag tror inte ens majoriteten av er läser det här. Det kanske är för min egen skull till och med. Men nu är det sagt. Don't worry, jag ska säga det på riktigt också. om inte Nu så imorn. eller alla andra dagar.
117 dagar är det kvar till departure. Allt känns kalas och jag längtar längtar. Det kommer bli bra. Men kan inte ni alla ovannämnda + mamma bara ta och knöla ner er i en stor resväska? Så jag får ta med er .. Jag vill uppleva det här, men också dela det med er.
Så. Jag känner mig rätt released för stunden. Bara helt... frisläppt. eller vad man ska säga.
och sist men inte minst. Min spegelbild börjar äckla mig och nu jävlar ska jag se till att gymkortet blir värt pengarna. nu kör vi. Inga onödiga kalorier (förutom alkohol ofc! Då min ekonomiska ställning hindrar min alkoholism så blir inte dessa små kalorier inte riktigt ett problem), dem skippar vi helt. Bara fasta måltider, vatten till maten, inget småäta, springa och allt sånt. Det ska gå. Det HAR gått, visst fan går det igen. Heja mig.
Nu är jag avskriven och klar. Dock för pigg för att sova. Men speedigheten går nog ur mig snart, hoppas jag.
Sov gott ni andra. Eller närfan ni läser detta.
PUSS
/k
Jag skriver ikväll (inatt?) för att äntligen få peta in ett positivt inlägg. Ja alltså, just denna natt mår jag bättre än jag gjort på länge. Det låter kanske dumt, men kanske var det den peppiga filmen yesman som fick lite liv i luckan här inne. Jag vet faktiskt inte. Har varit sjukt nere de senaste veckorna. Ups and downs såklart. Jag är glad ändå. Men nere och bara kännt det som att allt är tråkigt. Kanske är det för att jag idag faktiskt gick upp skapligt innan dagen runnit iväg och faktiskt försökte göra något åt situationen. kanske är det uppmuntran från mami när man faktiskt gör något bra. Kanske är det för att jag inser vad jag faktiskt har, som jag inte vill förlora. Jag har min miss J, the girl next door, rådgivare, stöttepelare och.. ja, ni vet allt det där. Men hon är verkligen speciell och slutar tamejfan inte att förvåna mig. Hon är bara bäst.
Jag har min rödhåriga karl som jag kanske borde uppskatta mer än jag gör. Som jag kanske skulle visa lite mer kärlek till. För det är nog trots allt så jag känner. Kärlek. Ren och skär.
Det är er jag behöver. Så är det. Ni är fler underbara själar som står bakom. Ni är fler, men ni vet nog förhoppningsvis vilka ni är. Och nu jävlar är det dags att ta tag i det. Det finns folk jag behöver mer än jag kanske visat som sagt. Malin, Linda, Stephanie, Robine, Pierre. Ni är sjukt viktiga. Jag tror inte ens majoriteten av er läser det här. Det kanske är för min egen skull till och med. Men nu är det sagt. Don't worry, jag ska säga det på riktigt också. om inte Nu så imorn. eller alla andra dagar.
117 dagar är det kvar till departure. Allt känns kalas och jag längtar längtar. Det kommer bli bra. Men kan inte ni alla ovannämnda + mamma bara ta och knöla ner er i en stor resväska? Så jag får ta med er .. Jag vill uppleva det här, men också dela det med er.
Så. Jag känner mig rätt released för stunden. Bara helt... frisläppt. eller vad man ska säga.
och sist men inte minst. Min spegelbild börjar äckla mig och nu jävlar ska jag se till att gymkortet blir värt pengarna. nu kör vi. Inga onödiga kalorier (förutom alkohol ofc! Då min ekonomiska ställning hindrar min alkoholism så blir inte dessa små kalorier inte riktigt ett problem), dem skippar vi helt. Bara fasta måltider, vatten till maten, inget småäta, springa och allt sånt. Det ska gå. Det HAR gått, visst fan går det igen. Heja mig.
Nu är jag avskriven och klar. Dock för pigg för att sova. Men speedigheten går nog ur mig snart, hoppas jag.
Sov gott ni andra. Eller närfan ni läser detta.
PUSS
/k