All I do is win win win, and if you're going in put your hands in the air, make 'em stay there!
Klockan är 02.48 och jag borde sova. Har inte sovit ordentligt på hela veckan (mån-tors 6 tim "riktig" sömn sammanlagt, vilket antagligen räknas som nytt rekord för mig) och "jobbar" dessutom imorn. Art behövde tydligen klippa gräset medan Elizabeth har fitnessklass så jag ska bara se till att barnen inte slår ihjäl varandra, typ.
Allt börjar kännas overkligt igen. Typ som i början av året. Eller så känner jag mig så van, så hemma att det upplevs som overklighet. Att jag behöver de där sällsynta, men ändå sjukt härliga, uppenbarelserna för att förstå vad som är verklighet. Att jag faktiskt befinner mig här. Antar och hoppas dock att känslan som kommer upplevas när jag kommer hem, toppar denna. Jag menar, köra två-filig motorväg igen, efter att ha kört ATL's stolthet; interstate 285 med åtta filer. Jag vet inte.
Ibland känner jag mig bara häftig. Det här är garanterat den största ego-boost jag fått i hela mitt liv.
För jag tycker att usa passar mig rätt bra, för tillfället. Eller så är det jag som passar usa.
Jag menar, ingen dricker passion and lemonade tea, sweetened with rasberry på starbucks eller bär rosa Atlanta-kepsar som jag gör.
(okej, kanske Sandra.)
Vilket jävla huvud hon har fått, tänker ni.
Nej, inte alls. Jag känner mig bara hemma och bekväm med livet.
Ångrar inte ett ögonblick att jag åkte. Tittar inte i backspegeln mycket.
Tänker mer på vad som väntar hemma. Vänner, familj, självständighet (man kan tro det, men nej. Jag lever ju i en familj. Det bara går inte ihop med självständighet), osv. vafan, jag ser tillochmed fram emot framtida lunchraster, kollegor, att lämna jobbet på jobbet, osvosv. Listan kan göras lång.
men nu måste jag göra något annat kreativt än att skriva ner nattliga funderingar (dessa tänks självklart på regelbunden basis), typ som att sova.
Love y'all.
/k
Love forever, love is free
Let's turn forever you and me
Windmill, windmill for the land
Is everybody in?
Allt börjar kännas overkligt igen. Typ som i början av året. Eller så känner jag mig så van, så hemma att det upplevs som overklighet. Att jag behöver de där sällsynta, men ändå sjukt härliga, uppenbarelserna för att förstå vad som är verklighet. Att jag faktiskt befinner mig här. Antar och hoppas dock att känslan som kommer upplevas när jag kommer hem, toppar denna. Jag menar, köra två-filig motorväg igen, efter att ha kört ATL's stolthet; interstate 285 med åtta filer. Jag vet inte.
Ibland känner jag mig bara häftig. Det här är garanterat den största ego-boost jag fått i hela mitt liv.
För jag tycker att usa passar mig rätt bra, för tillfället. Eller så är det jag som passar usa.
Jag menar, ingen dricker passion and lemonade tea, sweetened with rasberry på starbucks eller bär rosa Atlanta-kepsar som jag gör.
(okej, kanske Sandra.)
Vilket jävla huvud hon har fått, tänker ni.
Nej, inte alls. Jag känner mig bara hemma och bekväm med livet.
Ångrar inte ett ögonblick att jag åkte. Tittar inte i backspegeln mycket.
Tänker mer på vad som väntar hemma. Vänner, familj, självständighet (man kan tro det, men nej. Jag lever ju i en familj. Det bara går inte ihop med självständighet), osv. vafan, jag ser tillochmed fram emot framtida lunchraster, kollegor, att lämna jobbet på jobbet, osvosv. Listan kan göras lång.
men nu måste jag göra något annat kreativt än att skriva ner nattliga funderingar (dessa tänks självklart på regelbunden basis), typ som att sova.
Love y'all.
/k
Love forever, love is free
Let's turn forever you and me
Windmill, windmill for the land
Is everybody in?
Kommentarer
Trackback